Kirjoituksen päiväys

11.11.2015← Katso kaikki blogit

Om att bli jurist Sara Soini

Det händer allt oftare att någon i bekantskapskretsen slänger ur sig ett “men du som är jurist…” eller “ni jurister…”. Ofta med ett tillhörande “ju”. Just det, jaså, jo man tackar! Förut svarade jag per automatik att “inte är jag nu helt jurist ännu” (vilket “ju” i och för sig vid närmare eftertanke är ett ganska juristigt svar – att fästa sig vid små detaljer). Jurist blir man ju nämligen först den dagen man graduerar. Den där Dagen, X år efter att man inlett studierna vid juridiska fakulteten, Dagen man spatserar fram till dekanen, skakar hand och mottar betyg med ros. Då blir man jurist. Eller?

Orsaken till att jag inte längre varje gång bryr mig om att rätta till dessa på stereotyper baserade påståenden är att jag så småningom i allt större utstreckning faktiskt börjar identifiera mig som jurist. Känslan framhävs speciellt i sällskapet av ”icke-jurister” - läkare, ekonomer... Det kanske börjar med att man lär sig uppskatta juristskämt och att allt fler artiklar i Juristnytt plötsligt intresserar en. Sedan kan man märka att man får små kickar av att läsa ett klurigt avtal. Man kanske märker att man helt omedvetet börjat analysera riskerna av det ena och det andra, och gör lönsamhetsavvägningar av allra minsta beslut. För att inte tala om den due diligence – process man tycker att det ju är helt naturligt att göra då man lär känna nya människor eller ska avgöra vilka veckoslutsplaner man väljer. Spontanitet är kanske inte juristernas starkaste sida.

Här om veckan firades den internationella Älska-din-Jurist dagen (Love Your Lawyer Day). Trots sin aningen smöriga klang har denna dag, som är till för att uppmärksamma jurister, faktiskt ett riktigt bra syfte.  Juristyrket tenderar ju att vara lite svartmålat, så det kanske behövs lite marknadsföring av att också jurister har känslor. Det gömmer nog sig en människa där innanför den måttsydda kostymen!

Jag har egentligen ingen aning om när man kommer att känna att man är jurist på riktigt, men min poäng här är den, att känslan av igenkännande, samhörighet och sympati (ibland medlidande) den egna yrkeskåren emellan kanske börjar ge sig till känna hos en och annan jur.stud, för vissa tidigare än för andra. Jag vill också föra fram att det absolut inte är något fel, eller ens särskilt oroväckande, med att under början av studierna känna sig lite borttappad och inte vara riktigt tvärsäker på vad i juridiken det är som intresserar en. Kanske man är lite jurist redan under studietiden ändå? I väntan på svar får man väl ta sig en kopp kaffe. Svart – som sin juristsjäl.

 

Skribenten är medlem av Juristförbundets studerandeutskott (OVK) och Codex fjolårets ordförande.